Jaa så var man hemma i det trista gråa igen... Efter att ha spenderat februari på en plats full av färger och solsken, så känns det riktigt jävla tungt att komma tillbaka hem igen... Ångesten innan hemresan var total, och när en liten flicka på 4 år säger: oh well, I might miss you.. så gråter jag nästan... När en söt pojke kommer direkt från festen, på måndagmorgon, för att kramas och säga hej då, så rinner tårarna... Och när en väldigt snäll och omtänksam man svarar på frasen:"how are you today" med orden: well, it´s a bit sad today, because I will really miss your lovely smile" känns det som att hjärtat går sönder....
Jag hade tänkt att jag skulle försöka sammanfatta den här trippen på ett bra sätt, men jag ger upp.. Det går verkligen inte att förklara det jag har varit med om... Att försöka förklara varför man, när man är så jäkla trött så att man knappt vet vad man heter, har inte ätit på hur länge som helst, har flera timmar kvar i stallet, ändå känner att man bara älskar livet... Det låter ju inte klokt nånstans...
Hade turen att träffa många väldigt roliga människor... Fiona, som jag envisades med att prata svenska med, trots att hon va jätte-engelsk, och Kristin, som jag pratade engelska med, trots att hon va jätte-svensk... Ida, som va snäll och lyssnade när jag behövde prata, och solstrålarna Sofie och Sandra... Erik tänker jag inte ens försöka förklara, men han är verkligen helt underbar.... Sen alla andra som förgyllde tillvaron... Saknar er så fruktansvärt mycket!!!
Jag kommer att berätta korta episoder av vistelsen för folk som undrar, men det kommer aldrig att gå att göra det rättvisa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar