Födelsedag... Och funderingar om familjen...

Födelsedag.. Ännu en gång... Idag är det då alltså 32 år sedan jag kom till världen på Sandvikens BB.. Folk i min omgivning hetsar runt för att finna lyckan, finna kärleken och ha det bästa livet med hus, man, barn och jobb. Vissa till och med tävlar i det här, och jäklar den som har det bättre!!

Har haft långa samtal med min älskade mamma om det här.. Har ställt den svåra frågan om hon tycker att det är jobbigt att hon inte kan få berätta för sina vänninor att "nu har minsann Ulrika också hittat en man och flyttat till hus och ska ha barn"... Och min älskade mor har svarat: "Näe jag tycker inte alls att det är jobbigt!! Det får du absolut inte tro!! Jag kan tala om för mina vänninor att min dotter hon är minsann utomlands igen och hon låter lycklig när jag pratar med henne i telefonen, och hon träffar så många spännande människor!" Min kära mor säger dessutom att hon är stolt över mej och att jag lever det liv jag VILL leva, istället för att göra som alla andra... Jag har alltså lyckats göra min mamma stolt... Det känns stort..

När jag ser hur andra familjer har det så är jag faktiskt lycklig över att jag har fått växa upp i den familj jag har.. Visst, vi har haft problem, men vilka familjer har inte det?? Jag har haft privilegiet att ha föräldrar som stöttar mej till 100%... Och dom gör det fortfarande, trots att jag borde vara vuxen nu och ta hand om mej själv.. Dom gånger jag har varit nära att bara ge upp allt och flytta hem igen, har min älskade mor sagt: Nähe du!! Är det verkligen vad du vill?? Nej trodde väl det! Jag hjälper dej, så fixar vi det här!!

Jag har dessutom en bror som jag skulle kunna göra precis vad som helst för... Har en i min närhet som knappt pratar med sin bror, han svarar inte när hon ringer och ringer inte upp heller... När jag tänker efter, så kommer jag på många som har det så med sina syskon.. Jag ska erkänna att jag pratar inte med min bror så ofta som jag skulle vilja, vi är lika dåliga på att höra av oss båda två... Men jag vet att om jag ringer så svarar han, eller ringer upp när han kommer hem...

Så även om jag är dålig på att visa det, så älskar jag den familj jag har.. Och inga pengar i hela världen ändrar på det... Och jag är oändligt tacksam över att mina föräldrar bestämde sig för att min älskade bror skulle få ett syskon ändå!! :)