Har äntligen börjat vakna till liv efter förkylning och sömnbrist, och genast börjar hjärnan gå på högvarv... Försöker smälta det jag varit med om, och alla nya intryck... Har funderat väldigt mycket på samtal jag hade med en väldigt klok och omtänksam man där nere... Han är äldre än mej och har så att säga levt livet.. (absolut inte levt klart, så gammal är han inte, utan försökt få ut det mesta av livet han levt så här långt..) Han hade väldigt många spännande historier att berätta och vi kom lätt in på svåra och djupa frågor... När jag berättade att jag verkligen har försökt att bli "normal" många gånger så frågade han mej varför.. Och jag drog dom vanliga fraserna: jag borde, det vore nog bra, måste göra nåt med mitt liv osv... Då skrattade han bara och frågade om han fick vara helt ärlig mot mej.. Och klart att han fick det... Vet bara inte om jag gillade svaret... Han svarade nämligen att jag nog var ett hopplöst fall...
Som jag skrev i förra inlägget så trots all skit som man går igenom på en sån här resa, så känner jag att jag verkligen älskar det där... Älskar att se nya platser, träffa nya människor och att få göra det samtidigt som jag får hålla på med mina älskade hästar är ett stort privilegium... Han frågade mej hur jag känner det när jag får stanna för länge på ett och samma ställe.. Och jag svarade att jag blir galen av rastlöshet... Och det är det han grundar uttalandet "hopplöst fall" på..
Som han sa, han känner inte mej alls egentligen, men jag är en i högsta grad levande människa, (och då i en större betydelse, alltså inte bara det att jag andas, utan ger mej in i saker "med hjärta och själ") och för att kunna stanna en längre tid på ett och samma ställe så måste jag försöka kväva det... Och då försvinner en stor del av det som är jag... Vid det här laget hade jag nästan ångrat att jag sagt att han fick vara helt ärlig... Karln kunde typ läsa mej som en öppen bok, och det mina vänner, är det inte många som kan...
Jag är trots allt väldigt glad över att jag fick träffa den här mannen, och jag skulle så gärna vilja träffa honom igen.. Han ställde många svåra frågor, som jag verkligen måste ta mej ordentliga funderare på... Och det lovade jag honom att göra också... Jag rodnade dessutom som en fjortis när han försökte få mej att lova att jag aldrig skulle tappa bort min underbara personlighet eller mitt vackra leende.. "I'll do my best" var allt jag fick ur mej...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar