Nästan till och med lycklig??

Ljuset är släckt, eftersom det är meningen att vi ska tänka på miljön en timme ikväll.. Känns som att det är det minsta man kan göra... Sitter dessutom och funderar... Det här jag ska skriva nu känns både skrämmande och riktigt bra på en och samma gång... Jag mår så jäkla bra just nu, och verkligen allt faller på plats, både stort och smått... Har ingen gnagande tagg nånstans.. Visst kan vissa saker kan fortfarande gå fel, men det får jag ta om det kommer... Det som känns skrämmande med att skriva ner det här, är att sist jag var så här harmonisk och mådde så här bra så fick jag mitt livs värsta käftsmäll... Orkar inte med nåt mer sånt...

Jobbade första dagen igår, och hamnade med 2 störtsköna människor.. Flyttstäd stod på schemat och det var en lugn sådan.. Skönt att börja soft... Det glädjer mej mycket att jag ska jobba med samma människor större delen av nästa vecka oxå.. Fick dessutom löneförhöjning efter första dan...

Jobb i stallet idag.. Började dagen med att försova mej.. Vaknade 20 över 8, när jag skulle vara i stallet 8... Men resten av dagen har varit jäkligt soft.. Inget extra i stallet, utan strax efter 1 var jag klar och kunde styra kosan mot Jägersro... Fina hästar och hyfsat flyt i spelet.. Gick med + iaf, och då är mat och inträde inräknat!! Att Linus Thörnblad var en av prisutdelarna gjorde ju inte saken sämre direkt!!

När jag kom hem därifrån får jag en gigantisk chock!! En positiv chock och jag typ svimmade nästan... Var inne och handlade lite smått och gott inne på jourlivs längre ner på gatan.. Och det är en kille som jobbar där ibland, som alltid strör komplimanger omkring sig.. Han jobbade där idag och berättade för mej att jag hade ett väldigt vackert leende som fick honom på bra humör.. Jag rodnade som en liten skolflicka och mumlade tack.. Just då kommer en karl in, som jag dregglat över i åratal.. Killen i kassan säger då: Hej, visst har den här tjejen ett väldigt vackert leende?? Och den väldigt snygga karln säger: Ja verkligen, hon är väldigt söt!!

mys

Okej.. Var och kikade in mitt nya boende igår.. En jättemysig lägenhet, som lugnt är värd att få lite högre boendekostnad!! Kände att jag kommer att trivas så fort jag klev in genom dörren.. Nu känns det bara surt att behöva vänta så länge innan flytt...

Börjar dessutom nya jobbet idag!! Det går bra nu.... =)

Bättre än jag kunnat drömma om!!

Nu kommer jag med lite negativa tankar igen.. Och jag gör mitt bästa för att skrämma bort dom, jag lovar!! Men nu faller ALLT på plats, på en gång... Efter jag kom hem från Spanien har ju det mesta kretsat kring hur faan ska jag få ihop pengar, så att jag inte bara kan betala hyran utan leva lite också!! Och måste jag då ge upp en del av hästarna, typ alla tävlingarna, OM jag någongång överhuvudtaget hittar ett jobb? Oron jag känt över att antagligen behöva leta nytt boende har hängt över mej oxå...

Nu, på några dagar, har allt det där löst sig... Min "sambo", ska flytta in hos flickvännen och han har FIXAT nånstans för mej att bo!! Lägenheten ligger typ 10 mins härifrån och fortfarande på "rätt" (enligt mej då) sida av stan.. Igår skrev jag på ett kontrakt på ett jobb, ett städjobb, som kommer att innebära att jag kommer att kunna följa med på tävlingar ändå.. Det var inga som helst problem, bara jag sa till i god tid... Jobbet fick jag genom en väldigt snäll kvinna som har häst i stallet där jag jobbar... Så jag har dessutom fått allt serverat, knappt ens behövt lyfta ett finger!!

Kan det verkligen gå så här bra?? Är såklart jätteglad över att det verkar som att det löst sig bättre än jag någonsin kunnat drömma om, men... Går bara och väntar på att det ska komma ett bakslag... Men nu ska jag faktiskt göra mitt bästa för att tränga bort dom negativa tankarna, och bara försöka njuta av att det äntligen ser ut som att allt löst sig på ABSOLUT bästa sätt..

hoppsan!!

Shit!! Det verkar som att allt kan gå så här lätt ibland!! =) Vilken toppendag det här blev helt plötsligt!! =)

Födelsedag... Och funderingar om familjen...

Födelsedag.. Ännu en gång... Idag är det då alltså 32 år sedan jag kom till världen på Sandvikens BB.. Folk i min omgivning hetsar runt för att finna lyckan, finna kärleken och ha det bästa livet med hus, man, barn och jobb. Vissa till och med tävlar i det här, och jäklar den som har det bättre!!

Har haft långa samtal med min älskade mamma om det här.. Har ställt den svåra frågan om hon tycker att det är jobbigt att hon inte kan få berätta för sina vänninor att "nu har minsann Ulrika också hittat en man och flyttat till hus och ska ha barn"... Och min älskade mor har svarat: "Näe jag tycker inte alls att det är jobbigt!! Det får du absolut inte tro!! Jag kan tala om för mina vänninor att min dotter hon är minsann utomlands igen och hon låter lycklig när jag pratar med henne i telefonen, och hon träffar så många spännande människor!" Min kära mor säger dessutom att hon är stolt över mej och att jag lever det liv jag VILL leva, istället för att göra som alla andra... Jag har alltså lyckats göra min mamma stolt... Det känns stort..

När jag ser hur andra familjer har det så är jag faktiskt lycklig över att jag har fått växa upp i den familj jag har.. Visst, vi har haft problem, men vilka familjer har inte det?? Jag har haft privilegiet att ha föräldrar som stöttar mej till 100%... Och dom gör det fortfarande, trots att jag borde vara vuxen nu och ta hand om mej själv.. Dom gånger jag har varit nära att bara ge upp allt och flytta hem igen, har min älskade mor sagt: Nähe du!! Är det verkligen vad du vill?? Nej trodde väl det! Jag hjälper dej, så fixar vi det här!!

Jag har dessutom en bror som jag skulle kunna göra precis vad som helst för... Har en i min närhet som knappt pratar med sin bror, han svarar inte när hon ringer och ringer inte upp heller... När jag tänker efter, så kommer jag på många som har det så med sina syskon.. Jag ska erkänna att jag pratar inte med min bror så ofta som jag skulle vilja, vi är lika dåliga på att höra av oss båda två... Men jag vet att om jag ringer så svarar han, eller ringer upp när han kommer hem...

Så även om jag är dålig på att visa det, så älskar jag den familj jag har.. Och inga pengar i hela världen ändrar på det... Och jag är oändligt tacksam över att mina föräldrar bestämde sig för att min älskade bror skulle få ett syskon ändå!! :)

hmm..

Hmm känns nästan som att det går för bra nu... Vågar man hoppas på att allt löser sig så här lätt?? Håller tummarna och väntar på att det ska knasa till sig...

lite av varje, typ del 2

Jag och Evelina tog en spontan-bio i onsdags.. Såg "Dumpa honom", eller som den mer passande heter på engelska "He is not that into you"... En underhållande och pinsam tjej-film som lockade till mycket skratt.. Igenkänningsfaktorn var hög, både för egen del och för omgivningens del... Kan lugnt säga att alla känner nog igen var och en av karaktärerna i filmen och har dom i sin närhet.. haha Filmen öppnade mina ögon lite iaf, eller rättare sagt tvingade upp mina ögon.. Det var några kommentarer om när killen säger att man är FÖR bra, att killen inte är värd en sån fin tjej osv. Nu var det längesen jag träffade honom igen, så det är jättelätt att sitta här och säga att jag ska släppa det där nu.. Men som en klok vän säger lite då och då, hoppet är det sista som överger en, så jag får väl fortsätta hoppas ett tag till... Hoppas att jag har kommit över det alltså, motsatsen ska jag absolut inte hoppas på!!

En klok vän sa häromdan att hon är trött på att alltid göra samma misstag när hon träffar en kille... Själv har jag ju inte ens kommit förbi första misstaget... Det misstaget att om en kille verkar lite intresserad så springer jag!! Jag har försökt att ta djupa andetag, tvinga mej att stå kvar, ja allt... Men det slutar alltid med att det kryper i kroppen och jag lägger benen på ryggen och drar.. Ibland försöker jag faktiskt närma mej igen, men bara tillfälligt.. Vad ska jag göra?? Spika fast fötterna??

Har ju "beklagat" mej förr att folk alltid frågar mej om sina kärleksbekymmer.. Nu har jag dessutom uppgraderats till mentor för en vän... Ska inte en mentor vara någon som är väl insatt i ämnet och i alla fall lyckats hyfsat bra inom området?? När hon uppgraderade mej till mentor så svarade jag bara: Jaa välkommen till toksingel-för-alltid-klubben då... Men där ville hon inte gå med..

Det jag ska skriva nu kan låta väldigt kaxigt, och det är absolut inte meningen. Den här vännen sa även att va faan killarna borde stå i kö för såna tjejer som oss och vi borde bara kunna välja och vraka... Har haft det vid några tillfällen i mitt liv, men vem springer jag efter då?? Jo självklart den som inte är intresserad av att träffa mej!! Sweden Rock är ju bara ett praktexempel på det!! Där flirtar killarna med en hej vilt (finns inte så mycket annat att välja på..) och den enda jag flirtar tillbaka med, är ju R, som definitivt inte är intresserad.. Han har fått sina chanser.. (ska bara försöka komma ihåg det första helgen i juni oxå...)

Lite av varje...

Har jobbat i helgen, och ägnat mej åt lite terapi-arbete... Man tänker så fruktansvärt bra medan man står och mockar... Sen att jag tyvärr inte var själv i stallet, gjorde det inte så lätt, men tror att jag fick fram nånting bra iaf... Ska verkligen försöka ta tag i mitt liv nu.. Och göra sånt som jag verkligen vill.. Har mål att jobba mot och ska försöka att stänga av öronen när folk säger åt mej att jag inte kan, eller att jag är hopplös.. För det vet jag att jag kommer att få höra..

Medan jag stod och kämpade med att hålla lugnet när jag klippte den (igår) inte så söte Rodde, stod jag och funderade på ett annat "problem"... (Har efter alla år lärt mej att tänka på annat när jag känner för att slå ihjäl nån, och absolut INTE får bli arg..) Ett jävligt långvarigt och efterhängset problem... Men små hintar, och magkänslan säger mej att jag snart kommer att bli serverad en bra anledning till att fimpa "problemet", förhoppningsvis för gott... Borde få veta om det stämmer snart och sen får jag ta och testa det längre fram i vår... Kanske trögfattade jag äntligen får saker att sjunka in....

Nu är Sunshine Tour slut för denna gången, och jag slipper känna avund för alla som får gå runt i solen och gå på roliga fester på Chez Moi... Nu har i stället alla påbörjat den långa resan hem, och den avundas jag då rakt inte!! Men jag tänkte att jag skulle dela med mej av några minnesvärda berättelser från min tid där nere..

*Vi står i kö för att få beställa mat i restaurangen och jag vet inte vad jag ska beställa.. Funderar dock på en rätt som heter Mari Monti... Söta solstrålen Sofie står bredvid mej och säger -Nej usch jag testade den häromdan och den va ingen hit!! -Vad är det då? svarade jag. Jamen det är så här seafood.. Typ shrimps och mushrooms och jag tycker inte om seafood! säger solstrålen.. Jag börjar garva som faan och säger -haha du menar att mushrooms är seafood eller?? -ja men du vet, det är shrimps och sånt.. fast det är ju mushrooms jag inte tycker om!!

* Frågade söta Erik hur det gick med hans tyske drömkarl dagen efter ett party... -Jodå han tjatade hela kvällen om hur straight han va, så till sist hånglade jag upp honom mot en lastbil!! Han säger dock fortfarande att han är straight..

Historien vi alla skrattade mest åt var Erik (han var inblandad i det mesta vi skrattade gott åt) som hade haft baby-puder på hästben (för er som inte vet så måste man torka klippta hästben ordentligt när man tvättat dem, så att det inte fastnar box-strö som skaver i den korta pälsen, och för att få det riktigt torrt så använder många baby-puder..) och sen gått till warm-upen för att hjälpa sin chef att hoppa fram.. Till saken hör att Erik är av en "ganska" nervös natur och han hade dessutom slut på cigg... Så han stod där och va hypernervös och ingenstans att göra av händerna, typ... Efter ett tag kommer det fram en dam och frågar: Ehh are you alright?? Erik tittar lite konstigt på kvinnan och säger: Yes?? Då tittar damen på honom och säger: You know, THAT isn't good for you at all!! och går därifrån... Erik fattar nada, men när han och chefen kommer tillbaka till stallet så utbrister Fia (chefen): Men Erik vad har du gjort? Du är alldeles vit under näsan!! Det visar sig då att Erik, med baby-puder på fingrarna kliat näsan, vilket fick det att se ut som att han snortat kokain!!

Sen har vi historien med världens roligaste Nina.. En tjej som varit runt i hela världen typ och numera bor i Schweiz.. (Känns som att folk därifrån förföljer mej just nu..) Hon frågar lite vart jag kommer ifrån och jag förklarar att jag nu bor i "the very south of Sweden" men kommer från en liten håla "200 km north of Stockholm" Då utbrister hon: Oh is it close to Borlange??" Ehh yes" svarar jag väldigt frågande.. Oh I really want to go to Borlange!! säger hon flera gånger och jag fattar verkligen nada!! Det visar sig då att hon är ett hysteriskt fan till Mando Diao, och vill åka dit och se hur stan ser ut!! hahaha Det va även hon som uttryckte sig så fint om Tyskland: "I love Germany!! I really do!! The only thing I don't like about Germany is the Germans!!"

Hopplöst fall??

Har äntligen börjat vakna till liv efter förkylning och sömnbrist, och genast börjar hjärnan gå på högvarv... Försöker smälta det jag varit med om, och alla nya intryck... Har funderat väldigt mycket på samtal jag hade med en väldigt klok och omtänksam man där nere... Han är äldre än mej och har så att säga levt livet.. (absolut inte levt klart, så gammal är han inte, utan försökt få ut det mesta av livet han levt så här långt..) Han hade väldigt många spännande historier att berätta och vi kom lätt in på svåra och djupa frågor... När jag berättade att jag verkligen har försökt att bli "normal" många gånger så frågade han mej varför.. Och jag drog dom vanliga fraserna: jag borde, det vore nog bra, måste göra nåt med mitt liv osv... Då skrattade han bara och frågade om han fick vara helt ärlig mot mej.. Och klart att han fick det... Vet bara inte om jag gillade svaret... Han svarade nämligen att jag nog var ett hopplöst fall...

Som jag skrev i förra inlägget så trots all skit som man går igenom på en sån här resa, så känner jag att jag verkligen älskar det där... Älskar att se nya platser, träffa nya människor och att få göra det samtidigt som jag får hålla på med mina älskade hästar är ett stort privilegium... Han frågade mej hur jag känner det när jag får stanna för länge på ett och samma ställe.. Och jag svarade att jag blir galen av rastlöshet... Och det är det han grundar uttalandet "hopplöst fall" på..

Som han sa, han känner inte mej alls egentligen, men jag är en i högsta grad levande människa, (och då i en större betydelse, alltså inte bara det att jag andas, utan ger mej in i saker "med hjärta och själ") och för att kunna stanna en längre tid på ett och samma ställe så måste jag försöka kväva det... Och då försvinner en stor del av det som är jag... Vid det här laget hade jag nästan ångrat att jag sagt att han fick vara helt ärlig... Karln kunde typ läsa mej som en öppen bok, och det mina vänner, är det inte många som kan...

Jag är trots allt väldigt glad över att jag fick träffa den här mannen, och jag skulle så gärna vilja träffa honom igen.. Han ställde många svåra frågor, som jag verkligen måste ta mej ordentliga funderare på... Och det lovade jag honom att göra också... Jag rodnade dessutom som en fjortis när han försökte få mej att lova att jag aldrig skulle tappa bort min underbara personlighet eller mitt vackra leende.. "I'll do my best" var allt jag fick ur mej...

Miss you...

Jaa så var man hemma i det trista gråa igen... Efter att ha spenderat februari på en plats full av färger och solsken, så känns det riktigt jävla tungt att komma tillbaka hem igen... Ångesten innan hemresan var total, och när en liten flicka på 4 år säger: oh well, I might miss you.. så gråter jag nästan... När en söt pojke kommer direkt från festen, på måndagmorgon, för att kramas och säga hej då, så rinner tårarna... Och när en väldigt snäll och omtänksam man svarar på frasen:"how are you today" med orden: well, it´s a bit sad today, because I will really miss your lovely smile" känns det som att hjärtat går sönder....

Jag hade tänkt att jag skulle försöka sammanfatta den här trippen på ett bra sätt, men jag ger upp.. Det går verkligen inte att förklara det jag har varit med om... Att försöka förklara varför man, när man är så jäkla trött så att man knappt vet vad man heter, har inte ätit på hur länge som helst, har flera timmar kvar i stallet, ändå känner att man bara älskar livet... Det låter ju inte klokt nånstans...

Hade turen att träffa många väldigt roliga människor... Fiona, som jag envisades med att prata svenska med, trots att hon va jätte-engelsk, och Kristin, som jag pratade engelska med, trots att hon va jätte-svensk... Ida, som va snäll och lyssnade när jag behövde prata, och solstrålarna Sofie och Sandra... Erik tänker jag inte ens försöka förklara, men han är verkligen helt underbar.... Sen alla andra som förgyllde tillvaron... Saknar er så fruktansvärt mycket!!!

Jag kommer att berätta korta episoder av vistelsen för folk som undrar, men det kommer aldrig att gå att göra det rättvisa...