Ja nu är jag hemma i kära Malmö igen.. Jag överlevde Sandviken denna gången oxå.. Lite tungt att åka tillbaka, men jag vet ju att det alternativ jag vill ha finns ju inte...
Läste en mycket bra mening i en bok häromdan ("snälla mamma... sluta dricka" av Britta Berggren Ericson), "om inte sorgen urholkar själen har vi ingenstans att göra av vår glädje". Vi pratade en del om det när min vän Ann-Sofie var här.. Och det stämmer ju faktiskt.. Det jag undrar en del över är, dom som knappt har haft några större motgångar i livet, hur känner dom att dom är lyckliga? Går dom runt och känner sig lyckliga jämt? Eller låtsas dom? Är det det man ska göra kanske? Låtsas att man är lycklig, tills man tror på det själv?
Stockholm 02, maj med vackert väder
Jag märker inte längre vad som görs
Jag stör mig på ett ljud som inte hörs
Den här stan är klädd i kejsarens nya kläder
Runt omkring
Ingenting
Jag säljer inget längre, jag har stängt butiken
Jag gör mig inte arg på nån reklam
Tavlan är en fläck med färggrann ram
Jag ger upp, jag orkar inte bli besviken
Som du sa
Det är dags att dra
För vi faller, faller, faller
Jag lyssnar inte längre, jag stänger fönstret
Inget värt nåt, som inte inger hopp
Jag rusar inte längre erat lopp
Jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret
Jag gömmer mig
Jag värjer mig
När sommarn kommer flyr jag över haven
Där ingen vet, där ingen kommer in
Men sommarn dör och min rastlöshet är min
Och om vintern står jag gömd längst in i baren
Och tiden går
Månad, år
Jag faller, faller, faller
Vi faller, faller, faller
Stockholm 02, maj och skymning faller
Jag hoppas på ett kort som inte lagts
Jag litar till ett ord som inte sagts
Min lust är fri, men min frihet är bakom galler
Res med mig
Till ett annat land
Faller - Lars Winnerbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar