Sitter här och väntar på att tvätten ska bli klar och funderar lite... Jag har ju ältat en del om mina kära "vänner" och ville bara skriva ner mina funderingar... Borde väl kanske ta det här i skrivboken egentligen... Funderar om folk som jag varit nära under årens lopp, som sedan har försvunnit av olika anledningar...
Är jag verkligen så krävande som vän?
Jag vet att jag ställer höga krav på dom som jag kallar "vänner", men för att jag ska våga lita på en människa så måste dom visa mej att jag kan lita på dem. Annars sluter jag mej som en mussla och blir väldigt "ytlig". Nu har jag kommit till en punkt i livet där jag nästan bara omger mej med folk som får mej att må bra, som jag trivs med.. Som kan ge mej positiv energi istället för att bara ta energi... Och jag vill ju att dom jag umgås med ska känna likadant!! Och när jag väl har hittat någon som jag vågar lita på, så känner jag att det finns faan inget jag inte skulle göra för den personen... Anstränger jag mej för mycket?
Nu när det är dags för mej att göra något annat, så säger nästan alla att det kommer att passa mej perfekt, för jag är ju så social och glad. Men är jag bara bra på att vara social på ett ytligt sätt??
Jag VET att vissa perioder är jag en pain in the ass... Jag är rastlös, mår dåligt och drar mej undan... Men det har ju bara med mej att göra.. Ingen annan... Jag drar mej undan för att ingen mer än jag ska "råka ut" för mej.. För jag vet att jag inte är rolig att umgås med då... Tro mej, jag vet, har stått ut med det i 31 år nu...
Aja, ovärt inlägg, jag vet.. Var bara tvungen att skriva av mej lite...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar