det är vackert ibland..

Idag när jag nästan var klar för dagen i stallet så kom det en massa folk som gick ner på stranden som ligger på andra sidan vägen.... Finklädda människor, med gitarr och fika.. Fick reda på att dom skulle ha en begravningsceremoni där nere. Mannen som hade dött hade skrivit i sitt testamente att han ville att askan skulle spridas i vattnet på den vackraste platsen på jorden, nämligen stranden på Fredshög (stället heter så)... Utsikten jag har när jag tömmer skottkärran, ca 7 ggr/dag, har alltså varit den vackraste på jorden enligt någon... Så vackert att den personen hade valt att göra det till stället för sista vilan...

Det är väldigt vackert där, det är jag väl medveten om, men ibland är det väldigt svårt att se det vackra i det hela... Speciellt dom dagar det blåser in mot land och man får allt spån över sig... Första gången jag åkte dit häpnade jag av utsikten, har alltid älskat närhet till vatten... Vissa dagar kan jag bli lycklig när jag står där på baksidan av stallet och tömmer min kärra.. Men tyvärr så blir det allt mer sällan... Har blivit vad man kallar hemmablind... Märker det när jag varit borta på längre tävlingar, häpnar fortfarande över utsikten precis innan man svänger in på stallplanen. Men så går det några dagar och allt är som vanligt igen.. Snacka om att ha blivit bortskämd!! Så nu har jag lovat mig själv att ta en ordentlig titt minst en gång dom dagar jag är där ute.... Och tänka på att jag står och tittar på det som varit den vackraste platsen på jorden för någon...