Nu är vi där igen... Jag borde inte bry mig, men jag är rädd att jag kommer att ha fått minst ett hysteriskt utbrott innan den här helgen är över, därför bryr jag mig... En vuxen man, mycket äldre än mej, som gång på gång predikar (det är just det rätta ordet för vad han gör när han sätter igång....) för mig att jag ska leva mitt liv utan att bry mig vad andra tycker... Jag ska sköta mitt liv och strunta i andra... Jag ska inte tävla mot andra, utan bara mot mig själv... Jag ska bara göra saker som JAG tycker om, inte göra som alla andra (här är det lite motsägelsefullt, för han får för sig ibland att han har rätt att bestämma vad jag tycker om och vill göra...) Han har många gånger visat att han har väldigt lätt att ta fram den trotsiga 5-åringen i sig, och det är just vad som har hänt nu. Vilket gör mig jävligt förbannad...
Jag har tänkt på mig själv för en gångs skull, tagit ett väldigt bra beslut och tänkt på framtiden... Men trots att jag sagt till i väldigt god tid så blir han sur, eftersom det krockar med vad han vill.. Han är en man som är van att få det precis som han vill ha det, och när det inte blir så, så surar han... Som en trotsig ungjävel... (och som jag sagt tidigare, jag tycker inte om barn!!) Nu går det bra för någon annan i hans närhet, då får han panik och det måste gå bättre för honom!! Han måste nå högre...
Han säger att det är bra att jag alltid sätter jobbet först.. Att jag inte bara går hem för att jag är lite trött eller sjuk... Men när jag säger nåt som han inte vill höra så ifrågarsätter han min kompetens och min hjärnkapacitet... Nu går det iofs ganska bra, för när jag vet att jag har rätt så kan jag stå på mig och låta det han säger rinna av mig... Och jag kan också vara trotsig!! Fast mer som en tonåring... För en gångs skull har jag faktiskt fördel av mitt "något" hetsiga temperament.. Och nu för tiden tänker han sig för innan han retar upp mig... Han har lärt sig vart gränsen går, och går inte gärna över den...
Har många gånger fått frågan om hur jag står ut.. Speciellt av min kära "psykolog".. Ärligt talat så vet jag faktiskt inte... Har varit nära att släppa allt och bara gå, vid ganska många tillfällen... Men hjärnan säger "nej gör det inte!! Det blir inte så bra för dina raringar då.." Men nu är han rätt nära den där gränsen igen... Får fundera på hur jag vill göra... Har sagt att jag gör det här fram till sommaren... Sen får vi se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar