Äntligen!! Tänk att allt som behövs är sol och lite värme för att livet ska kännas mycket lättare! Har haft värsta vårkänslorna denna veckan, och idag är inget undantag...
På radion häromdan pratade dom om fenomenet att "bara nöja sig med nåt"... Och eftersom det typ är min största skräck, så lyssnade jag uppmärksamt... Men sen började jag att fundera en del... Det vore väl kanske bra ifall jag bara kunde nöja mej med något?? Eller?? Som nu till exempel, jag trivs bra på jobbet, trivs bra i stan och känner mej tillfreds med livet.. (iaf nu när solen kommit..) Men ändå kan jag inte riktigt känna mej riktigt "hemma"... Känns som att detta (också) bara är en övergående fas i livet, och att jag fortfarande vill till något annat... Varför kan jag inte vara som andra och bara stanna på ett ställe och känna mej nöjd med det? Det vore ju så skönt att slippa vara så rastlös för en gångs skull.. För när det är mörkt och trist vill jag bara lägga mej under täcket och aldrig vakna mer.. Och när jag mår bra och är full av energi, så blir jag rastlös och vill iväg.... Någon annanstans....
Väntan, alltid denna väntan
Från vitt till grått till svart
Detta år var svart
Och liljorna faller från ett fönster i Västerås i natt
Jag hör ditt skratt
Över plymerna, palmbladen och korsen
Som skallrar där i vinden, som lät som hesa röster
Från dom som gör reklamen, jagar zombies upp ur graven
Ge mig nåt som känns
Längtan, alltid denna längtan, härifrån långt bort
Långt, långt bort
Och rosorna fäller alla kronblad igen sen grät dom blod,
för att livet är så kort
Och människor i de låsta tysta husen
Gläntar på gardinen och stirrar ut på gatan
Med ögon som är rädda, för allting som kan hända
Fast det redan hänt
Rosor och palmblad - Kent
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar